Det uppstår ofta en generationsdiskussion om det var bättre förr eller inte, själv brukar jag välja en lite diplomatisk vinkling att det kanske inte var bättre förr men åtminstone mindre dåligt 😉
Men hur var det med bilarna då, tittar man på vilket fantastiskt modell program Leyland hade på 70 talet så är det svårt att förstå varför det gick som det gick.
Även på service och eftermarknaden var man väl rustad och mycket av vad som nämns i annonsen nedan lyfter man fram än idag såsom fri vägassistans originaldelar o.s.v. så man var på helt rätt spår.
Men man led hårt av sviterna efter långdragna och kostsamma strejker 1969 hade bolaget förlorat 5 miljoner arbetstimmar och 1970 10 miljoner arbetstimmar på grund av strejker.
När sen efterfrågan ökade så hade man inte produktionskapacitet och den dåliga ekonomin hade medfört att man tvingats sänka sina kvalitetskrav samtidigt som konkurrenterna gick åt motsatt hål med ökat fokus på kvalité.
Man kom helt enkelt på efterkälken och sen gick tåget och Leyland stod kvar på perrongen medan tåget rusade på mot framtiden.
Trist men sant, nu härda man ut några år till genom att Engelska Staten gick in som ägare men strukturen i företaget ändrades inte tillräckligt så någon vändning kom aldrig tyvärr.
låter som Göteborgs hamn….
Leyland Motors:
”Another car strike. Marvelous, isn’t it? The taxpayers pay them millions each year so they can go on strike. It’s called socialism. I mean, if they don’t like cars, why don’t they get themselves another bloody job designing cathedrals or composing violin concertos? The British Leyland Concerto in four movements, all of ’em slow, with a four-hour tea-break in between.”
Riktiga visdomsord 😉
John Cleese