Bil nummer tre

Då var det dax för bil nummer tre som egentligen bara är nummer 2,5 😉

Från att ha haft en av de fulaste bilarna vid debuten på Falkenberg 89 så lastar vi av en av de absolut snyggaste kojorna på Sturup våren 1992 så snacka om utveckling. Ingen misstänka heller att detta är samma bil som blev skrot på Anderstorp hösten innan och som i princip sopades ihop av hjälpsamma medtävlande.

Hur gick då förvanligen till?

När jag kom hem och summera vad som behövde göras så var det största problemet taket som var nertryckt i hatthyllan och både A-B-C stolparna var mer eller mindre krökta.

Så jag slog en signal till min andra kojekompis ”Goenisse” om han var sugen på att ta en bågfill med sig så möts vi på bilskroten i Trellehulla och väljer ut ett tak.

Sagt och gjort nu skulle bara det nya taket svetsas dit med stolpar och allt, då jag var lite osäker på om bilen skulle vika sig när jag skar av taket så svetsa jag förts igen dörrarna 😉

Med taket på plats så var det dax för ett nytt samtal till vår nya sponsor Nansens Måleri, efter lite övertalning och löfte om en plats i solen fick vi ok att beställa röd fluorescerande färg till en kostnad av 1000:- litern, sen skulle bilen dessutom först målas vit för det är den vita färgen som skapar den självlysande effekten.

Med en gliring för de många rullningarna så fick vi två startnummer 66 och 99 så alla varven skulle räknas oavsett om hjulen var uppåt eller neråt, nu efteråt så tycker jag väll 69 hade varit bättre men kanske inte lika roligt för dem som kom på det 😉

Hur gick det då i tävlingen? Bara att erkänna att den vådliga vurpan onekligen satt sig i  ryggmärgen för jag var nästan 10 sek långsammare än innan vurpan.

När sen slangen mellan kylare och expansionstanken skavt sönder mot däcket och vattnet läckt ut så tog tävlingen slut för oss då färgen på motorblocket kokade.

Hade vi ingen tempmätare eller varför stanna vi inte, vi hade ett lite mer avancerat sätt att mäta vattentemperaturen vi mätte vattentempen uppe vid ingången till kylaren och vad händer med tempen om vattnet försvinner? Just det den sjunker.

Med ett generalras på motorn och en regäl knäck av självförtroendet så var det dax att vända blad och gå vidare, så på bilden ovan lastas bilen av den nya ägaren.

Vad som hände med bilen? Vet inte hundra, men ryktet säger att det blev folkrace.

Då var kapitlet om Alstad Racing avslutat.

Kapitel/Bil nummer 1

Kapitel/Bil nummer 2

Det här inlägget postades i Mini Relaterat. Bokmärk permalänken.

6 svar på Bil nummer tre

  1. Offline skriver:

    Vill minnas någon vänlig själ skänkte/sponsrade med ett tak ni tog med er redan direkt på vägen hem efter racet.
    Men Alstad Racing var lite finsmakare så ett Mk1 tak dög inte till Mk3 karossen..

  2. swemoke skriver:

    Tog vi verkligen taket med oss?
    Inget minne av detta men däremot minns jag att jag tog två bågfilar och ett gäng nya blad med mig ner till Goenisse sen skred vi till verket på skroten 😉

  3. Offline skriver:

    När du skriver så inser jag att vi båda blivit gamla, nä äldre… minns inte hur det blev!

    Vad gäller folkracebilen med ursprung från Alstad Racing så var det en Mk2:a med hydrolastic som voltade vid varje tävling.
    Men det berodde nog mer på fjädringen än ursprunget!

    Vem som köpte hela ert racingstall när ni la ner vete tusan.

    • swemoke skriver:

      Nja Alstad Racing tävlade aldrig med en MK2 så folkracebilen fick nog bara ärva flippfronten och lite andra småsaker.

      Bilen köptes av en bilskojare i Östra Grevie som sen sålde den vidare.
      Men karossen var skrot efter att den sprucket från tröskeln intill mitten av bilen efter Anderstorp.
      Jag hade aldrig gjort bil av den om jag visst detta men jag upptäckte det inte förrän den var lackad och klar och jag skulle ställa hjulvinklarna, på vänster sida fick inte den främre sensorn kontakt med den bakre och då ser jag att de pekar snett.

      Lösningen blev porto power mellen främre och bakre hjulupphängning och när hjulbasen var samma på båda sidor så svetsade jag en plåt under tvärbalken så den behöll formen 😉

  4. Offline skriver:

    Var ingen flippfront på folkracebilen. Men ni hade väl en hel del i garaget på den tiden?
    Kanske även MK2:an?
    Var blev Axel Lagerbanks kombi av? Minns lättviktsdörrarna till den.
    Fick nog er racebils dörrar att verka tunga!

    Funderat länge på hur det kommit att finnas så ”mycket” Alstad Racing-prylar här, bytte nog bort ett gäng JP mot lättviktsdelar av erat fabrikat?!

    Hjulinställning? F-n vad ni var hi-tech!
    Förlängda undre bärarmar och ögonmåttad toe-in räckte en gång till tredjeplats.
    Att sen vänster baksving wobblade som en japansk 70-tals-mc.. Jaja, var det bara 2 bilar på Gelleråsenrakan vågade man kanske köra om. Blev vi 3 fick det va!
    Men med cooper-bromsar gick det utmärkt bromsa sig förbi i kurvan efter.

  5. swemoke skriver:

    Det fanns en en MK2 i garaget också http://www.pudenitroz.se/blogg/?p=476 men jag är ganska säker på att bilskojaren som köpte racern endast köpte den men sen fanns det även Axels Allegro där så jag vet inte säkert vart de tog vägen.
    Däremot vet jag med säkerhet var Lagerbanks kombi finns, står bara en dryg km från mig och samma kille köpte också allt löst som fanns i garaget det blev så att säga ett paketpris som var svårt att motstå 😉

    På mitt tidigare jobb fanns det mesta kan kunde önska sig och jag såg för blotta ögat att man nog behövde justera hjulvinklarna 😉

Kommentarer inaktiverade.